Skilsmässoforum Forum - Recent Posts

Sv:: Välkommen! Presentera dig gärna här 👋

anome — Tue, 16 Jun 2026 12:57:25 +0000

Hej alla.
Man på 45 år som precis skilt mig efter en relation på 16 år. Tycker jag börjar komma ut på andra sidan nu, men hittade ändå forumet när jag sökte runt lite på nätet. Skulle uppskatta att läsa lite om andra som är i samma istuation! Tack för mig!

Lämna eller inte?

tankarsnurrar — Mon, 15 Jun 2026 06:28:59 +0000

I snart två år har jag nästan dagligen gått runt och funderat på om jag ska lämna min man eller inte. Ena stunden känns det självklart att inte lägga mer tid på en relation där jag inte mår riktigt bra. Nästa stund känner jag mig galen som ens överväger att lämna något som på många sätt faktiskt fungerar väldigt väl.

Vi är båda i 35-årsåldern och har varit tillsammans i 13 år. Vi har stabila jobb, ett hus och inga barn. Att vi inte har barn beror främst på att jag valt att avvakta eftersom jag velat känna mig helt säker på att relationen är rätt grund att bygga en familj på.

I början var vi väldigt förälskade och hade ett passionerat sexliv. Men ganska tidigt i relationen gjorde min man ett snedsteg. Jag valde att förlåta honom eftersom jag älskade honom och ville fortsätta tillsammans, men något förändrades. Jag har svårt att ge mig hän sexuellt utan full tillit, och vår intimitet återhämtade sig aldrig riktigt efter det.

Åren som följt har präglats av återkommande konflikter. Min man har ofta uttryckt sig hårt mot mig och kallat mig saker som värdelös, dum i huvudet och idiot. Jag har försökt förklara hur mycket sådana ord sårar och hur de påverkar min kärlek till honom. Jag har också velat gå i terapi, men länge har han avfärdat problemen och menat att det är jag som överdriver.

Samtidigt har han prioriterat sitt arbete väldigt högt. Många kvällar och helger har jag varit ensam, och med tiden har jag byggt upp ett eget liv med egna aktiviteter. I perioder har det nästan känts som att vi levt parallella liv snarare än ett gemensamt.

Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan vi hade sex senast. Man vänjer sig förstås, men det känns sorgligt med tanke på att vi fortfarande är relativt unga. Min man vill ha ett sexuellt liv tillsammans, men jag känner ingen attraktion längre. Jag längtar efter passion, närhet och ömhet, men tanken på sex med honom väcker snarare motstånd än lust.

Utifrån det jag skrivit hittills kan det kanske låta som ett enkelt beslut att lämna relationen. Men sanningen är att det också finns väldigt mycket som är fint.

Han älskar mig verkligen. Han är omtänksam, ger mig komplimanger varje dag, visar intresse för mitt liv och stöttar mig både privat och professionellt. Vi delar på ansvaret hemma och jag upplever vår relation som jämställd. Trots att vårt sexliv är obefintligt pressar han mig aldrig till intimitet, även om jag förstår att situationen är svår för honom också.

Vi har dessutom ett rikt socialt liv, en god ekonomi och möjlighet att resa, umgås med vänner och njuta av livet tillsammans. Vi kan fortfarande kramas, mysa och sova nära varandra, och den närheten uppskattar jag väldigt mycket. På många sätt är han precis den person jag alltid trott att jag sökt i en partner.

Men samtidigt har alla år av konflikter, hårda ord och besvikelser gjort något med mig. Attraktionen är borta. Jag älskar honom, men jag känner mig inte längre kär.

För några månader sedan gick han till slut med på att börja i terapi. Där insåg han också hur illa han faktiskt behandlat mig genom åren. Sedan dess har han gjort stora ansträngningar för att förändras. Konflikterna har i princip upphört, tonen mellan oss är betydligt bättre och han arbetar mindre än tidigare. Han gör romantiska saker, visar uppskattning och försöker aktivt reparera det som gått sönder.

Problemet är att jag fortfarande inte känner någon attraktion.

Jag vill inget hellre än att bli kär i honom igen och vilja vara intim med honom, men varken min kropp eller mina känslor verkar vilja följa med. Samtidigt längtar jag efter familj och barn. Just nu känns det nästan som att insemination eller IVF skulle vara de enda sätten för oss att få barn tillsammans, eftersom den sexuella delen av relationen är så frånvarande.

Det jag brottas med är frågan om attraktion kan komma tillbaka efter så många år. Ska man vänta och hoppas? Och vad händer om den aldrig gör det?

Jag befinner mig dessutom i en ålder där jag inte känner att jag har hur många år som helst att vänta med familjebildning. Samtidigt tror jag genuint att han skulle bli en fantastisk pappa, och vi har byggt upp ett liv som på många sätt känns perfekt för att skapa en familj tillsammans.

Jag blir nästan tokig av allt ältande. Så mycket är bra. Så mycket är också svårt. Men är det tillräckligt svårt för att lämna?

Har inte alla relationer problem? Hur vet man om de problem man har är större än de man skulle möta i en annan relation?

Hur vet man när det är dags att ge upp?

Ni som har valt att lämna en lång relation – hur dåligt mådde ni innan ni tog beslutet? Hur länge funderade ni? Och hur kändes det efteråt?

Jag är väldigt tacksam för alla kloka tankar och erfarenheter. Just nu känner jag mig verkligen vilsen.

Sv:: Hur berättade ni för barnen? (5 och 7 år)

tankarsnurrar — Sat, 13 Jun 2026 11:24:29 +0000

Hej!
Vi bestämde oss helt enkelt för att berätta, och det gick mycket bättre än jag trodde. Nu känns det som jag inte hade behövt vara så orolig?! Kanske kommer det en backlash, men själva samtalet gick i alla fall mycket bättre än förväntat :)

Sv:: Flytta för tidigt?

Nobel — Fri, 12 Jun 2026 21:27:35 +0000

Jag känner igen skuldkänslorna du beskriver men om det var viktigt för honom att ni skulle separera och att du skulle vara ute innan sommaren, då tycker jag inte att du ska bära skulden för att du nu faktiskt tar steget.

Hur känns det för dig själv att flytta? Är det mest andras kommentarer som får dig att tveka, eller känner du en egen oro?

Jag håller med. Utifrån det TS skriver låter det inte som att det är en för tidi flytt, utan snarare ett steg i en process som pågått länge.

Jag tror också att det är lätt att börja tvivla när flytten väl blir verklighet. Det är en stor förändring, särskilt när barn är inblandade, och då kommer ofta både skuldkänslor och "tänk om"-tankar.

Sv:: Flytta för tidigt?

krakow — Fri, 12 Jun 2026 21:24:02 +0000

Jag tycker inte det låter som att du flyttar för tidigt. Tvärtom låter det som att du har anpassat dig efter en situation som du egentligen inte själv valt? Jag hade ungefär samma... Om han sa redan förra sommaren att relationen var över och sedan skickade in skilsmässopappren i februari, då har ju processen pågått ganska länge.

Jag känner igen skuldkänslorna du beskriver men om det var viktigt för honom att ni skulle separera och att du skulle vara ute innan sommaren, då tycker jag inte att du ska bära skulden för att du nu faktiskt tar steget.

Hur känns det för dig själv att flytta? Är det mest andras kommentarer som får dig att tveka, eller känner du en egen oro?

Sv:: Är svartsjuk på min Exfru

krakow — Fri, 12 Jun 2026 21:20:54 +0000

Jag tror att det du känner är mycket vanligare än du tror. Efter 20 år tillsammans är sex veckor nästan ingen tid alls. Att få veta att ens ex redan träffar någon annan är ett slag i magen alltså...

Jag känner särskilt igen det där med tävlingskänslan. Som att man plötsligt ligger efter och måste ut och dejta för att bevisa något, både för sig själv och för omvärlden. Men det brukar sällan vara så enkelt tänker jag!!

Hur mådde du innan du fick reda på det här? Jag tänker att det fortfrande är så nytt och att det tar väldigt lång tid att man landar liksom...men för varje dag som går så känns det mycket bättre, så var det för mig!

Är svartsjuk på min Exfru

ZXZXZXZX — Sun, 17 May 2026 05:44:48 +0000

Hej, jag och min Fru skiljde oss nyligen efter drygt 20 år tillsammans, Det är ca 6 veckor sedan jag flyttade ut till mitt eget boende. Nu, för några dagar sedan fick jag klarhet i att hon redan träffat en ny man och varit på ett antal dater med. Och innerst inne vet jag ju att hon har rätt att leva sitt eget liv. Men det gör så fruktansvärt ont? Och sedan jag fick reda på detta kan jag vare sig sluta tänka på det faktum att hon redan har en ny relation på gång eller sluta tänka på henne. Även fast jag inte vill tillbaka till henne. Men det är som att jag helt plötsligt har blivit supersvartsjuk. Och, jag känner nån sorts tävlingsmoment i det hela också där jag jag känner att jag måste ikapp. Jag måste och ut och dejta för att inte komma efter på nåt sätt. Jag känner inte alls igen mig i de här känslorna. Och jag känner mig helt mentalt jättekonstig p.g.a detta.

Flytta för tidigt?

Sommartid — Mon, 27 Apr 2026 19:31:46 +0000

Brottas med tankarna om jag flyttar för tidigt? Förra sommaren sa mannen att det ej funkar men det skulle ta till feb innan han skickar in skilsmässo papprerna..huset är utlagt för försäljning men det går segt,ska flytta i dagarna med 3 äldre barn,tonåringar o så får man höra att jag gör det alldeles för tidigt men det va ju inte jag som skickade in lapparna o det va han som ville va ute innan sommaren. Nu kommer han ju bo kvar tills det förhoppningsvis blir sålt men det ger ju mig skuldkänslor o frågor om jag flyttar för tidigt..vad händer om man inte får sålt huset alls..?? Lite smått ångest

Sv:: Välkommen! Presentera dig gärna här 👋

Nobel — Thu, 05 Feb 2026 14:10:47 +0000

Hej.

Jag är ny här och har gått runt länge med tankarna på skilsmässa, utan att riktigt våga säga dem högt. Utåt fungerar allt okej, men inuti skaver det mer och mer. Är här mest för att läsa, förstå och kanske hitta klarhet innan några beslut tas.

Välkommen! Presentera dig gärna här 👋

sdv — Thu, 05 Feb 2026 14:09:49 +0000

Det här är tråden för dig som är ny i forumet (eller som varit här ett tag men inte sagt hej än).

Skriv några rader om dig själv – så mycket eller lite du vill.

Förslag på vad du kan ta med (helt frivilligt):

Var du befinner dig i livet just nu

Om du är i funderingar, mitt i en process eller efter en skilsmässa

Vad du hoppas få ut av forumet

Det här är ett tryggt forum. Inga krav, inga förväntningar.