Skilsmässoforum Forum - Senaste ämnen

Lämna eller inte?

tankarsnurrar — Mon, 15 Jun 2026 06:28:59 +0000

I snart två år har jag nästan dagligen gått runt och funderat på om jag ska lämna min man eller inte. Ena stunden känns det självklart att inte lägga mer tid på en relation där jag inte mår riktigt bra. Nästa stund känner jag mig galen som ens överväger att lämna något som på många sätt faktiskt fungerar väldigt väl.

Vi är båda i 35-årsåldern och har varit tillsammans i 13 år. Vi har stabila jobb, ett hus och inga barn. Att vi inte har barn beror främst på att jag valt att avvakta eftersom jag velat känna mig helt säker på att relationen är rätt grund att bygga en familj på.

I början var vi väldigt förälskade och hade ett passionerat sexliv. Men ganska tidigt i relationen gjorde min man ett snedsteg. Jag valde att förlåta honom eftersom jag älskade honom och ville fortsätta tillsammans, men något förändrades. Jag har svårt att ge mig hän sexuellt utan full tillit, och vår intimitet återhämtade sig aldrig riktigt efter det.

Åren som följt har präglats av återkommande konflikter. Min man har ofta uttryckt sig hårt mot mig och kallat mig saker som värdelös, dum i huvudet och idiot. Jag har försökt förklara hur mycket sådana ord sårar och hur de påverkar min kärlek till honom. Jag har också velat gå i terapi, men länge har han avfärdat problemen och menat att det är jag som överdriver.

Samtidigt har han prioriterat sitt arbete väldigt högt. Många kvällar och helger har jag varit ensam, och med tiden har jag byggt upp ett eget liv med egna aktiviteter. I perioder har det nästan känts som att vi levt parallella liv snarare än ett gemensamt.

Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan vi hade sex senast. Man vänjer sig förstås, men det känns sorgligt med tanke på att vi fortfarande är relativt unga. Min man vill ha ett sexuellt liv tillsammans, men jag känner ingen attraktion längre. Jag längtar efter passion, närhet och ömhet, men tanken på sex med honom väcker snarare motstånd än lust.

Utifrån det jag skrivit hittills kan det kanske låta som ett enkelt beslut att lämna relationen. Men sanningen är att det också finns väldigt mycket som är fint.

Han älskar mig verkligen. Han är omtänksam, ger mig komplimanger varje dag, visar intresse för mitt liv och stöttar mig både privat och professionellt. Vi delar på ansvaret hemma och jag upplever vår relation som jämställd. Trots att vårt sexliv är obefintligt pressar han mig aldrig till intimitet, även om jag förstår att situationen är svår för honom också.

Vi har dessutom ett rikt socialt liv, en god ekonomi och möjlighet att resa, umgås med vänner och njuta av livet tillsammans. Vi kan fortfarande kramas, mysa och sova nära varandra, och den närheten uppskattar jag väldigt mycket. På många sätt är han precis den person jag alltid trott att jag sökt i en partner.

Men samtidigt har alla år av konflikter, hårda ord och besvikelser gjort något med mig. Attraktionen är borta. Jag älskar honom, men jag känner mig inte längre kär.

För några månader sedan gick han till slut med på att börja i terapi. Där insåg han också hur illa han faktiskt behandlat mig genom åren. Sedan dess har han gjort stora ansträngningar för att förändras. Konflikterna har i princip upphört, tonen mellan oss är betydligt bättre och han arbetar mindre än tidigare. Han gör romantiska saker, visar uppskattning och försöker aktivt reparera det som gått sönder.

Problemet är att jag fortfarande inte känner någon attraktion.

Jag vill inget hellre än att bli kär i honom igen och vilja vara intim med honom, men varken min kropp eller mina känslor verkar vilja följa med. Samtidigt längtar jag efter familj och barn. Just nu känns det nästan som att insemination eller IVF skulle vara de enda sätten för oss att få barn tillsammans, eftersom den sexuella delen av relationen är så frånvarande.

Det jag brottas med är frågan om attraktion kan komma tillbaka efter så många år. Ska man vänta och hoppas? Och vad händer om den aldrig gör det?

Jag befinner mig dessutom i en ålder där jag inte känner att jag har hur många år som helst att vänta med familjebildning. Samtidigt tror jag genuint att han skulle bli en fantastisk pappa, och vi har byggt upp ett liv som på många sätt känns perfekt för att skapa en familj tillsammans.

Jag blir nästan tokig av allt ältande. Så mycket är bra. Så mycket är också svårt. Men är det tillräckligt svårt för att lämna?

Har inte alla relationer problem? Hur vet man om de problem man har är större än de man skulle möta i en annan relation?

Hur vet man när det är dags att ge upp?

Ni som har valt att lämna en lång relation – hur dåligt mådde ni innan ni tog beslutet? Hur länge funderade ni? Och hur kändes det efteråt?

Jag är väldigt tacksam för alla kloka tankar och erfarenheter. Just nu känner jag mig verkligen vilsen.

Är svartsjuk på min Exfru

ZXZXZXZX — Sun, 17 May 2026 05:44:48 +0000

Hej, jag och min Fru skiljde oss nyligen efter drygt 20 år tillsammans, Det är ca 6 veckor sedan jag flyttade ut till mitt eget boende. Nu, för några dagar sedan fick jag klarhet i att hon redan träffat en ny man och varit på ett antal dater med. Och innerst inne vet jag ju att hon har rätt att leva sitt eget liv. Men det gör så fruktansvärt ont? Och sedan jag fick reda på detta kan jag vare sig sluta tänka på det faktum att hon redan har en ny relation på gång eller sluta tänka på henne. Även fast jag inte vill tillbaka till henne. Men det är som att jag helt plötsligt har blivit supersvartsjuk. Och, jag känner nån sorts tävlingsmoment i det hela också där jag jag känner att jag måste ikapp. Jag måste och ut och dejta för att inte komma efter på nåt sätt. Jag känner inte alls igen mig i de här känslorna. Och jag känner mig helt mentalt jättekonstig p.g.a detta.

Flytta för tidigt?

Sommartid — Mon, 27 Apr 2026 19:31:46 +0000

Brottas med tankarna om jag flyttar för tidigt? Förra sommaren sa mannen att det ej funkar men det skulle ta till feb innan han skickar in skilsmässo papprerna..huset är utlagt för försäljning men det går segt,ska flytta i dagarna med 3 äldre barn,tonåringar o så får man höra att jag gör det alldeles för tidigt men det va ju inte jag som skickade in lapparna o det va han som ville va ute innan sommaren. Nu kommer han ju bo kvar tills det förhoppningsvis blir sålt men det ger ju mig skuldkänslor o frågor om jag flyttar för tidigt..vad händer om man inte får sålt huset alls..?? Lite smått ångest

Välkommen! Presentera dig gärna här 👋

sdv — Thu, 05 Feb 2026 14:09:49 +0000

Det här är tråden för dig som är ny i forumet (eller som varit här ett tag men inte sagt hej än).

Skriv några rader om dig själv – så mycket eller lite du vill.

Förslag på vad du kan ta med (helt frivilligt):

Var du befinner dig i livet just nu

Om du är i funderingar, mitt i en process eller efter en skilsmässa

Vad du hoppas få ut av forumet

Det här är ett tryggt forum. Inga krav, inga förväntningar.

Går i cirklar i huvudet – hur visste ni egentligen?

krakow — Wed, 28 Jan 2026 11:56:01 +0000

Jag vet knappt varför jag skriver det här, men jag behöver nog få ur mig tankarna någonstans där folk förstår.

Jag och min partner har haft det kämpigt länge. Inget stort drama egentligen. Inga otroheter, inga skrik varje dag. Mer en långsam känsla av att något har försvunnit. Samtalen är ytliga, närheten är sporadisk och ofta känns det som att vi bara driver runt i samma vardag utan riktning.

Det som gör mig mest förvirrad är att det ibland är rätt bra. Vi kan skratta, ha fina stunder, fungera som ett team kring praktiska saker pch barnen osv.
Men sen kommer känslan tillbaka att något saknas som borde finnas i en relation.

Tänk om jag stannar och om fem eller tio år inser att jag fegade ur och levde ett halvt liv. Hur gick era tankar förut?

Jag har svårt att avgöra vad som är en ”normal svacka” och vad som är ett tecken på att relationen faktiskt är slut.

Just nu känns det som att jag står still och väntar på någon sorts tydlig signal, men den kommer aldrig och under tiden känns det bara halvdant liksom

Hur berättade ni för barnen? (5 och 7 år)

tankarsnurrar — Wed, 14 Jan 2026 20:10:59 +0000

Hej!

Tycker detta är så jobbigt, och just nu känns det som att jag bara går runt och skjuter upp det. Barnen är 5 och 7 år, och jag vet inte hur man ens börjar ett sådant här samtal utan att göra mer skada än nyta?!

Vi vet att vi ska separera, men varje gång jag tänker på att säga det till domså låser det sig. De är fortfarande så små. Deras värld är vi, huset, vardagen, rutinerna. Tanken på att vara den som ruckar på det gör nästan fysiskt ont.

Jag fastnar i frågor som säkert är banala, men som känns enorma just nu. Säger man “mamma och pappa ska skiljas” eller “vi ska bo på två olika ställen”? Ska man säga att det är för alltid, eller bara ta det steg för steg? Hur mycket fattar ens ett barn på 5-7 år? Jag är rädd att säga fel saker och att orden ska följa dom länge.

Vi försöker hålla vardagen så normal som möjligt just nu, men jag märker att dom känner att något är annorlunda. Det känns som att vi redan sviker dom lite genom att vänta.

För er som har berättat för barn i ungefär samma ålder:
Hur gjorde ni rent konkret? Vad sa ni, och vad lät ni bli att säga? Hur reagerade barnen i stunden, och hur såg det ut veckorna efteråt? Finns det något ni önskar att ni hade förstått innan ni tog samtalet?

Välkommen – läs detta först ❤️

sdv — Sat, 10 Jan 2026 23:25:38 +0000

Välkommen hit.

Om du har hamnat här är chansen stor att du går igenom, eller funderar på, en separation eller skilsmässa. Det är ofta en av de svåraste och mest omvälvande perioderna i livet. Många känner sig ensamma, osäkra, rädda eller helt slut.

Det här forumet finns för att du ska slippa vara ensam i det.

Här kan du:

Läsa om hur andra har tänkt och känt
Ställa frågor, stora som små
Dela din egen situation – i den takt du själv vill
Få stöd, perspektiv och igenkänning från människor som varit eller är i samma sits

Du kan vara helt anonym här. Du behöver inte skriva något om du inte vill, det är okej att bara läsa.

Några enkla regler för att forumet ska kännas tryggt:

Var respektfull. Alla här bär på något tungt.
Inga påhopp, skuldbeläggande eller hårda omdömen.
Skriv inte ut namn eller detaljer som kan identifiera ditt ex eller andra.
Det som skrivs här stannar här.

Det finns inga dumma frågor. Ingen tidslinje du måste följa. Inget “rätt” sätt att känna.

Oavsett om du är:

I tvivel och inte vet vad du ska göra
Mitt i separationen
Eller redan har gått igenom den men kämpar med livet efter

…så är du välkommen här.

Vill du, kan du börja med att skriva i någon av trådarna – eller starta en egen och berätta lite om din situation.