Hej!
Tycker detta är så jobbigt, och just nu känns det som att jag bara går runt och skjuter upp det. Barnen är 5 och 7 år, och jag vet inte hur man ens börjar ett sådant här samtal utan att göra mer skada än nyta?!
Vi vet att vi ska separera, men varje gång jag tänker på att säga det till domså låser det sig. De är fortfarande så små. Deras värld är vi, huset, vardagen, rutinerna. Tanken på att vara den som ruckar på det gör nästan fysiskt ont.
Jag fastnar i frågor som säkert är banala, men som känns enorma just nu. Säger man “mamma och pappa ska skiljas” eller “vi ska bo på två olika ställen”? Ska man säga att det är för alltid, eller bara ta det steg för steg? Hur mycket fattar ens ett barn på 5-7 år? Jag är rädd att säga fel saker och att orden ska följa dom länge.
Vi försöker hålla vardagen så normal som möjligt just nu, men jag märker att dom känner att något är annorlunda. Det känns som att vi redan sviker dom lite genom att vänta.
För er som har berättat för barn i ungefär samma ålder:
Hur gjorde ni rent konkret? Vad sa ni, och vad lät ni bli att säga? Hur reagerade barnen i stunden, och hur såg det ut veckorna efteråt? Finns det något ni önskar att ni hade förstått innan ni tog samtalet?
Kul med en ny användare här! Även om orsaken såklart inte är lika kul..
Det du beskriver känns igen för mig. Bara tanken på att behöva rubba barnens värld kan göra att man fryser helt.
Jag har själv barn i ungefär samma ålder, och det jag försöker påminna mig om är att de ofta förstår mer av stämningen än av orden. Många verkar ha upplevt att det viktigaste inte var exakt hur man sa det, utan att barnen kände sig trygga och visste att båda föräldrarna fanns kvar.
Flera jag pratat med har sagt att de önskat att de inte försökt förklara allt direkt, utan tagit det steg för steg och svarat på frågor när de kom.
Rädslan att säga fel saker är väldigt mänsklig. Samtidigt tror jag som sagt att barnen bär mer på hur det kändes i stunden än exakt vilka ord som användes.
Hoppas fler med barn i samma ålder vill dela hur de gjorde.
Hej!
Vi bestämde oss helt enkelt för att berätta, och det gick mycket bättre än jag trodde. Nu känns det som jag inte hade behövt vara så orolig?! Kanske kommer det en backlash, men själva samtalet gick i alla fall mycket bättre än förväntat 🙂