Jag vet knappt varför jag skriver det här, men jag behöver nog få ur mig tankarna någonstans där folk förstår.

Jag och min partner har haft det kämpigt länge. Inget stort drama egentligen. Inga otroheter, inga skrik varje dag. Mer en långsam känsla av att något har försvunnit. Samtalen är ytliga, närheten är sporadisk och ofta känns det som att vi bara driver runt i samma vardag utan riktning.

Det som gör mig mest förvirrad är att det ibland är rätt bra. Vi kan skratta, ha fina stunder, fungera som ett team kring praktiska saker pch barnen osv.
Men sen kommer känslan tillbaka att något saknas som borde finnas i en relation.

Tänk om jag stannar och om fem eller tio år inser att jag fegade ur och levde ett halvt liv. Hur gick era tankar förut?

Jag har svårt att avgöra vad som är en ”normal svacka” och vad som är ett tecken på att relationen faktiskt är slut.

Just nu känns det som att jag står still och väntar på någon sorts tydlig signal, men den kommer aldrig och under tiden känns det bara halvdant liksom