I snart två år har jag nästan dagligen gått runt och funderat på om jag ska lämna min man eller inte. Ena stunden känns det självklart att inte lägga mer tid på en relation där jag inte mår riktigt bra. Nästa stund känner jag mig galen som ens överväger att lämna något som på många sätt faktiskt fungerar väldigt väl.

Vi är båda i 35-årsåldern och har varit tillsammans i 13 år. Vi har stabila jobb, ett hus och inga barn. Att vi inte har barn beror främst på att jag valt att avvakta eftersom jag velat känna mig helt säker på att relationen är rätt grund att bygga en familj på.

I början var vi väldigt förälskade och hade ett passionerat sexliv. Men ganska tidigt i relationen gjorde min man ett snedsteg. Jag valde att förlåta honom eftersom jag älskade honom och ville fortsätta tillsammans, men något förändrades. Jag har svårt att ge mig hän sexuellt utan full tillit, och vår intimitet återhämtade sig aldrig riktigt efter det.

Åren som följt har präglats av återkommande konflikter. Min man har ofta uttryckt sig hårt mot mig och kallat mig saker som värdelös, dum i huvudet och idiot. Jag har försökt förklara hur mycket sådana ord sårar och hur de påverkar min kärlek till honom. Jag har också velat gå i terapi, men länge har han avfärdat problemen och menat att det är jag som överdriver.

Samtidigt har han prioriterat sitt arbete väldigt högt. Många kvällar och helger har jag varit ensam, och med tiden har jag byggt upp ett eget liv med egna aktiviteter. I perioder har det nästan känts som att vi levt parallella liv snarare än ett gemensamt.

Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan vi hade sex senast. Man vänjer sig förstås, men det känns sorgligt med tanke på att vi fortfarande är relativt unga. Min man vill ha ett sexuellt liv tillsammans, men jag känner ingen attraktion längre. Jag längtar efter passion, närhet och ömhet, men tanken på sex med honom väcker snarare motstånd än lust.

Utifrån det jag skrivit hittills kan det kanske låta som ett enkelt beslut att lämna relationen. Men sanningen är att det också finns väldigt mycket som är fint.

Han älskar mig verkligen. Han är omtänksam, ger mig komplimanger varje dag, visar intresse för mitt liv och stöttar mig både privat och professionellt. Vi delar på ansvaret hemma och jag upplever vår relation som jämställd. Trots att vårt sexliv är obefintligt pressar han mig aldrig till intimitet, även om jag förstår att situationen är svår för honom också.

Vi har dessutom ett rikt socialt liv, en god ekonomi och möjlighet att resa, umgås med vänner och njuta av livet tillsammans. Vi kan fortfarande kramas, mysa och sova nära varandra, och den närheten uppskattar jag väldigt mycket. På många sätt är han precis den person jag alltid trott att jag sökt i en partner.

Men samtidigt har alla år av konflikter, hårda ord och besvikelser gjort något med mig. Attraktionen är borta. Jag älskar honom, men jag känner mig inte längre kär.

För några månader sedan gick han till slut med på att börja i terapi. Där insåg han också hur illa han faktiskt behandlat mig genom åren. Sedan dess har han gjort stora ansträngningar för att förändras. Konflikterna har i princip upphört, tonen mellan oss är betydligt bättre och han arbetar mindre än tidigare. Han gör romantiska saker, visar uppskattning och försöker aktivt reparera det som gått sönder.

Problemet är att jag fortfarande inte känner någon attraktion.

Jag vill inget hellre än att bli kär i honom igen och vilja vara intim med honom, men varken min kropp eller mina känslor verkar vilja följa med. Samtidigt längtar jag efter familj och barn. Just nu känns det nästan som att insemination eller IVF skulle vara de enda sätten för oss att få barn tillsammans, eftersom den sexuella delen av relationen är så frånvarande.

Det jag brottas med är frågan om attraktion kan komma tillbaka efter så många år. Ska man vänta och hoppas? Och vad händer om den aldrig gör det?

Jag befinner mig dessutom i en ålder där jag inte känner att jag har hur många år som helst att vänta med familjebildning. Samtidigt tror jag genuint att han skulle bli en fantastisk pappa, och vi har byggt upp ett liv som på många sätt känns perfekt för att skapa en familj tillsammans.

Jag blir nästan tokig av allt ältande. Så mycket är bra. Så mycket är också svårt. Men är det tillräckligt svårt för att lämna?

Har inte alla relationer problem? Hur vet man om de problem man har är större än de man skulle möta i en annan relation?

Hur vet man när det är dags att ge upp?

Ni som har valt att lämna en lång relation – hur dåligt mådde ni innan ni tog beslutet? Hur länge funderade ni? Och hur kändes det efteråt?

Jag är väldigt tacksam för alla kloka tankar och erfarenheter. Just nu känner jag mig verkligen vilsen.